fashionstreet

(Den enda som verkar gilla snön är Ines, det var länge sen hon var så glad att gå ut på morgonen)

Vill man ens kommentera vädret? Alla är lika förbannade och uppgivna (våren var ju nästan här)
Igår grät jag in public tre(!) gånger, det är snudd på en jävligt instabil tjej.
Men jag lovar det hade ni också gjort om ni satt med en rastlös hund i knät på ett proppfullt
tåg med igenimmade rutor och får beskedet att man ska åka en helt annan väg som genererar
 till en försening på 1,5 timma plus att de inte tänker stanna där jag ska gå av vilket betyder
ytterliggare 1,5 timma för mig.

När vi sen ankommer till Stockholm är det kaos på centralen och vi knuffas hit och dit
och kläms (enligt mig själv) halvt ihjäl. Jag springer in till resebutiken för att få vidare
information. Och efter att ha dragit en nummerlapp och gjort en överslagsräkning att det är
över 100 personer före mig. Så går jag iskallt
(om jag någon gång kommer kunnna bete mig iskallt) fram till en "ledig" lucka.
Och frågar sådär lite hård och bestämd - ja, men ni vet sådär barskt som gamla tanter
med en BH storlek närmare slutet av alfabetet och med en ständig rynka mella ögonen gör.
"Jaha, vart skulle ersättningsbussarna gå ifrån?"
"Ja, men det står på tavlan vid ´sen-säger-hon-något-jag-inte-uppfattade!"

Då blir det tydligen för mycket för mig. Dålig sömn, ingen mat och på tok för mycket bagage
och en gnällande hund på armen tog ut sin rätt kan man säga.
Nästan lite hysteriskt många tårar rullar ner för kinderna och jag försöker så gott
som det går att inte låta som en treåring som precis fått ett "nej"
 till en pryl på leksaksaffären
"Men det ve-e-et inte jag var det ä-är!"

Kvinnan bakom disken som nästan ryggade lite bakåt som om jag hade nyst på henne,
 blir lite förfärad och "men-lilla-vännen-då-pysslar-om-mig" och bokar istället ett
tåg som jag skulle kunna ta inom tio minuter.

Gråtattack två, kommer sedan när jag går ut ifrån resebutiken och ska ta mig till
mitt spår vilket innebär att jag måste ta trappan ner en vång. Det visade sig att även resten utav
Stockholm Central skulle göra det och jag hamnar mitt i någon form av smet som trycker
på som om det vore Noaks ark vi skulle gå på och bara vissa utav oss skulle överleva.
Och en ganska så storvuxen karl, med fina skinnskor och hatt kliver då på min fot.
Likt den dramaqueen jag tydligen var igår (jag är alltid en dramaqueen)
börjar tårarna rulla igen och jag bara känner hur min bäcksvarta mascara smetas
ut i mitt ansikte.

Väl på tåget, har jag samlat mig en aning och Ines har äntligen kommit till ro och lagt
sig. Då kommer det en dam och säger "ursäkta men du sitter på min plats"
Man ska komma ihåg här att vagnen var helt tom och jag satt vid ett bord
och hade tre platser över där. Jag börjar flacka med blicken och
ja, gråtattack tre var på gång.
Damen ångrar sig kvickt och säger att hon kan sätta sig mitt emot.
Det visade sig sen att hon var en väldigt trevlig Birgitta.

Väl framme i Södertälje Syd (endast 3,5 timme sen) stannar tåget och jag tar ett djupt
andetag för att äntligen få möta min taxibil.
Jag står och väntar på det där "klicket" som ska komma så att man kan
öppna dörren. Men det kommer inget "klick"
Jag springer in i nästa vagn (med mina tre väskor och ines på armen)
Men den dörren funderar inte heller(!)
Det är nu som paniken kommer värre än någonsin.
Jag rusar in i min tidigare vagn, kör över en killes fot, utan att ens vilja be om ursäkt,
inte ens lite.
Jag hör hur konduktören visslar i sin pippa vilket betyder nu-kan-vi-åka
och jag gapar med en sån där röst där falsetten skär sig och man låter som en tonårspojke.
"MEN KAN DU BARA SLÄPPA UT MIG!!!"

Jag får hoppa av i farten och är nära på att vricka min fot (nu överdriver jag igen)
Men jag möter nu min taxichufför vid entrén som säger:
"vänta så ska jag ta dina väskor"
Av denna vänlighet så väller tårarna över igen och jag tackar honom som
om han har räddat mitt liv ifrån något man kanske skulle kunna jämföra med
andra världskriget. Han ser lite förskräckt ut och frågar sedan i taxin:

"jaha, annars då?"

Med de orden känner jag att jag aldrig mer vill åka tåg utan hädan efter tänker
jag endast röja runt i taxi!