fashionstreet

Idag har större delen av min dag bestått utav att ligga i fosterställning, i min säng, på mitt golv, en stund i fotöljen och sen när ångesten blev som störst förflyttade jag mig ner till maria i mjukiskläder med uppdragen luva och solglasögon på mig för att ligga på hennes golv ett tag. Och de som känner mig och vet att jag aldrig har mjukiskläder på mig förstår att då är det illa.

Ibland förstår jag inte vad jag ger mig in på. Jag har på något vänster sagt ja till att numera rappotera min träning varje söndag. Och fair enough det är väl okej. Men faktumet kvarstår att jag faktistk måste träna också för att ha något att rappotera. Men det var något mina kära klasskamrater mer än gärna tog på sig att hjälpa mig med. Så de bokade upp mig på två pass (som jag inte visste hur man avbokade sig på och var lite illa tvungen att gå på för att slippa böta)

Man hade då hoppats och kanske till och med lite trott att det skulle välja något som liknade en liten mjukstart då jag faktikst inte har tränat ordentligt sen 2008 och blir anfådd bara av att gå upp för några trappor i skolan. Men nejdå. Tillsammans med ramstein cyklade jag tills benen vek sig - spinning 60 min. Och det var verkligen det värsta jag gjort, fram tills idag! Jag och Mikaela var inbokade på ett cirkelträning 60+ pass. Helt ovetande om vad detta skulle innebära gör jag entré i salen med en viss förväntan. Men redan när jag går in och ser instruktören, en rakad kille med ett stoneface som lika gärna kunde vara direkt tagen ifrån ett militärläger, förstår jag att det här kommer inte bli roligt. Och ja, jag hade rätt. På min näst sista station när jag är helt slut efter alla helt absurt jobbigt övningar återstår det för mig att jogga med höga knän på en tjock matta. Det där man bara drog sig för på gympan i skolan för man visste att det där skulle generera till en flera dagars lång träningsvärk.

Och när jag står där och verkligen, verkligen kämpar med att få upp knäna, men man är sådär trött att man har sloknat med huvudet och benen  vill verkligen inte alls samarbeta och känns som bly. DÅ dyker det upp två uppspärrade ögon som från ingenstans sitter denna kille som jag i smyg gav namnet tränings-hitler under passets gång, på huk under mig och fyller sina vältränade lungor med massor av luft och bara gapar: "KOM IGEN NUUUU, NU KÖR DU, BARA 30 SEKUNDER KVAR!!!! ÖKA!! ÖKA!!" (och när han sa att det "bara" var 30 sekunder kvar ville jag nästan kasta vattenflaskan i huvudet på honom och gå hem. 30 sekunder är fan inte lite när man tror att man ska ramla ihop)

Folk säger ju att man brukar känna att det känns så otroligt skönt när man faktiskt har varit och gjort rätt för sig på gymmet. Att man känner något form av lugn. Jag håller inte med om ett enda ord i den meningen just nu. Utan hela min kropp skakar och jag kan inte ta något som befinner sig på en högre höjd än mitt huvud, så jag har återigen tagit min välbekanta ställning i sängen igen och funderar starkt på att ligga här i 24 timmar. minst.

(så här ser man ut efter 60 min spinning. förstörd. men jag har ju tydligen blivit stor, så det är bara att sätta fart)