fashionstreet

Jag är en sån person som hela tiden hyllar nostalgin. En sån som tänker tillbaka till saker som har hänt, hur det var "förr". Jag har svårt att släppa tag om saker samtigt som jag har lätt för att bli tagen av stormen av något som påminner om något jag tidigare varit med om. Nu kanske ni tänker - att det här är ett vanligt ålderstecken och ptja den där bruden börjar ju fan bli rätt gammal. Och visst det ligger en del sanning i att jag fyllar tjugofem i slutet utav detta år, men nej! jag har alltid varit sån här som alltid ligger och skvallpar lite för länge i det förflutna.

Idag till expempel så har jag istället för att plugga (känns ganska så oroväckande att vi har tenta imorgon och att jag faktiskt knappt vet vad ISO 9001:2000 står för - vet ni?) så har jag lyssnat på cascada - everytime we touch slow version - på repeat och läst igenom min gamla blogg (ja, jag är nog min största idol)

Och nu är jag försenad till skolan ockå. Så I got to run!

Jag och mina converse blir fruktansvärt förrvirrade av detta väder!

Nu ska jag berätta en sak för er kära läsare. Men först vill jag att ni föreställer er 130 kvadratmeter vita trägolv, en takhöjd på över tre meter, flera stora kvadratmeter balkong med sol nästan hela dagen, två underbara människor och ett otroligt härligt kommande år med en massa spektakel, med start av en stor fet inflyttningsfest. Hur känns det? Låter det härligt? Välkommen till mitt liv just nu! 

I förra veckan skrev jag, Maria och Mikaela på ett kontrakt för denna underbara 4.a med inflyttning redan 1 maj. Packandet har redan börjat och planeringen över "den bästa sommaren" är i full gång. Jag är så otroligt förväntas full att jag som brukar studsa fram genom gatorna numera har tagit det till en helt ny nivå och på något vänster numera bubblar fram av glädje!

Ja, ibland behöver livet ta en positiv vändning - efter alla bakslag, brutna själar och vilsna tankar så kan jag nu äntligen torka tårarna och se hur solens strålar jobbar sig fram till våren.

Alltså det här känns fan inte okej!!
Man ska aldrig skjuta upp saker. Särskillt inte saker som att åka
tillbaka till andra sida Sverige när man har lektion imorgon klockan 8.30. 
GODNATT SOM FAN!

I fredags gjorde jag något som jag inte gjort på kanske 10 år. För det var där i början av högstadiet som vi hängde i SSK's hemma arena och låtsades vara intresserade utav det som försig gick på isen, medans vi egentligen bara stod och suktade efter dessa vältränade karlar (som man numera inser bara är svettiga och skäggiga)

Jag var alltså på hockey i fredags!

Detta var på Alexanders initiativ "vill du verkligen gå på hockey? Leo föreslog annars bio vid sex!"
"är osäker om jag hinner tills dess" "BRA! HOCKEY IT IS!" Ja, så strax innan sju stod vi där och dividerade
vilken sektion vi ville sitta på (för tydligen stod man inte i klacken längre, det var töntigt) Väl på plats vid sektion M, så mindes jag hur det var. Stämmningen är härlig, hejar ramsorna, musiken och så.

Men sen inser man ganska snabbt vad det faktiskt är för folk som går på hockey. Eller inte vilka folk, för det är ta mig tusan allt sort folk som går på hockey - men så fort de kommer innanför Scaniarinkens portar blir alla till en och samma sorts person. En öl drickande skrikande, väldigt aggresiv (oavsett om det går bra eller dåligt för laget) dömmande människa. Jag blir så farcinerad och samtidigt så chockad utav detta. Så en bit in i matchen sitter jag till större delen och tittar ut över läktaren, på mannen med jordens underligaste skägg som hytte med näven ungefär lika många gånger som jag blinkade under matchens gång. På den välvårdade mannen som satt snett bakom oss i kostym och skrek så många svordommar som jag inte ens visste existerade. På flickan med down syndrom framför mig som slog ut händerna och skrek "jag älskar SSK" inte en gång, inte två gånger utan kanske 50 gånger - per period, istället för att titta på matchen.

Matchen slutade med förlust och stämmningen var så där lite lagom tråkig. Men jag skuttade til bilen och var nöjd med min första match på länge, förlängning, straffar och mycket intressant folk att titta på. Snacka om valuta för pengarna! Resten utav kvällen besod av en enda stor beslutsångest!

Ska jag följa med och äta? Nej det ska jag inte, eller jo.
Jag ska inte följa med ut. eller jo det ska jag.
Jag tänker nog gå hem nu - eller nej det ska jag inte.
och listan blev oändlig.
  

Att vakna på morgonen och bara känna smärta. REN SMÄRTA! Det är ingen höjdare.
Men det är ett gott tecken i tävlingen, för visst är det en träningstävling vi har?
Therese och Emma? Eller tar jag ut mig helt utan att ens kunna vinna?

Jag tänkte unna mig lite lugn och ro idag. Bara gå en stund på matten på morgonen
sen gå en lång promenad i solen, köpa något gott att äta och bara ta det lugnt.
Men då hela min klass numera är involverad i det som jag kanske själv har
uppfattat som en tävling, så släpade Eva med mig på ett bodycombat pass.
Och jag fick möta ONYX's andra(!) militärtränare. Det är egentligen sånna tränare
som jag behöver, sånna som får mig att verkligen ta i 
så jag ramlar ihop i tårar i slutet av passet!

Men nu ligger jag välförtjänt i en nybäddad säng, med en skål fruktsallad och
en ny bok - Elsas värld!

Magnus Weideskog - Förlåt

Idag har större delen av min dag bestått utav att ligga i fosterställning, i min säng, på mitt golv, en stund i fotöljen och sen när ångesten blev som störst förflyttade jag mig ner till maria i mjukiskläder med uppdragen luva och solglasögon på mig för att ligga på hennes golv ett tag. Och de som känner mig och vet att jag aldrig har mjukiskläder på mig förstår att då är det illa.

Ibland förstår jag inte vad jag ger mig in på. Jag har på något vänster sagt ja till att numera rappotera min träning varje söndag. Och fair enough det är väl okej. Men faktumet kvarstår att jag faktistk måste träna också för att ha något att rappotera. Men det var något mina kära klasskamrater mer än gärna tog på sig att hjälpa mig med. Så de bokade upp mig på två pass (som jag inte visste hur man avbokade sig på och var lite illa tvungen att gå på för att slippa böta)

Man hade då hoppats och kanske till och med lite trott att det skulle välja något som liknade en liten mjukstart då jag faktikst inte har tränat ordentligt sen 2008 och blir anfådd bara av att gå upp för några trappor i skolan. Men nejdå. Tillsammans med ramstein cyklade jag tills benen vek sig - spinning 60 min. Och det var verkligen det värsta jag gjort, fram tills idag! Jag och Mikaela var inbokade på ett cirkelträning 60+ pass. Helt ovetande om vad detta skulle innebära gör jag entré i salen med en viss förväntan. Men redan när jag går in och ser instruktören, en rakad kille med ett stoneface som lika gärna kunde vara direkt tagen ifrån ett militärläger, förstår jag att det här kommer inte bli roligt. Och ja, jag hade rätt. På min näst sista station när jag är helt slut efter alla helt absurt jobbigt övningar återstår det för mig att jogga med höga knän på en tjock matta. Det där man bara drog sig för på gympan i skolan för man visste att det där skulle generera till en flera dagars lång träningsvärk.

Och när jag står där och verkligen, verkligen kämpar med att få upp knäna, men man är sådär trött att man har sloknat med huvudet och benen  vill verkligen inte alls samarbeta och känns som bly. DÅ dyker det upp två uppspärrade ögon som från ingenstans sitter denna kille som jag i smyg gav namnet tränings-hitler under passets gång, på huk under mig och fyller sina vältränade lungor med massor av luft och bara gapar: "KOM IGEN NUUUU, NU KÖR DU, BARA 30 SEKUNDER KVAR!!!! ÖKA!! ÖKA!!" (och när han sa att det "bara" var 30 sekunder kvar ville jag nästan kasta vattenflaskan i huvudet på honom och gå hem. 30 sekunder är fan inte lite när man tror att man ska ramla ihop)

Folk säger ju att man brukar känna att det känns så otroligt skönt när man faktiskt har varit och gjort rätt för sig på gymmet. Att man känner något form av lugn. Jag håller inte med om ett enda ord i den meningen just nu. Utan hela min kropp skakar och jag kan inte ta något som befinner sig på en högre höjd än mitt huvud, så jag har återigen tagit min välbekanta ställning i sängen igen och funderar starkt på att ligga här i 24 timmar. minst.

(så här ser man ut efter 60 min spinning. förstörd. men jag har ju tydligen blivit stor, så det är bara att sätta fart)

Jag kan inte riktigt förklara vad som händer i den här bloggen riktigt. I ena stunden publiceras inga inlägg, sen rätt var det är har det publicerats men bara halva inlägget. Den lever sitt egna liv skulle man kunna säga. Så med tanke på att det saknas två kina inlägg och att de senaste återställdes idag så får jag be att återkomma mer om kina. Vi återkom i torsdags och mina senaste dagar har endast bestått av att komma över min JET lag och röjt i ett hus och åkt som en jojo till återvinningsstationen. Detta gjordes med underbara eldsjälar. Tack snälla!

Efter det att jag och Angélica hade använt våra sista knop idag så unnade vi oss att åka till våran "hemliga plats" (eller okej, det är Angélicas hemliga plats och det var första gången jag var där idag, men det låter bättre att säga att det var våran) Där gjorde jag ett tappert försök att kalla på våren - jag tänkte känner den sig välkommen kanske den kommer - på riktigt!

Efter att ha åkt 10 timmar tåg i något som skulle vara mjuka säten, vilket tydligt visade att vi hade helt olika uppfattnigar om vad mjukt var så var vi rätt mörbultade när vi klev ur genom dörrarna på Shanghais über morderna tågstation. På tågstationen som var lika stor som hela Stockholm stad och med lika mycket folk som på drottninggatan en helgdag, fast klockan bara var 7.30 så möts vi av en springades Cathrine och det blir en härlig reunion som även fångades på film.

Med tanke på dålig sömn, ömmande rygg och en JET lag som inte velat ge sig så lyckades vi efter mycket om och men förhandla till oss en powenap (en powenap för mig kan vara en vila på cirka 2 timmar - men i detta fall var det endast 40 (!) min) Sen var vi i full gång och vi tog taxi för frukost, taxi till marknaden - taxi hem - till affären- till restaurangen - hem - till tre stycken olika uteställen för att till sist ta en sista taxi hem när klockan slår 04.00.
(man kan i kina verkligen säga att man röjer runt i taxi då det kostar som mest 20 kronor att åka)

Idag har jag gått och blivit förälskad, i Shanghai. Hur vacker får en stad vara? Vi spenderade över 3 timmar i shopping gallerian, med en tuff förhandlare och min inköpslista är bara struken till hälften. Hur ska jag få hem allt? Ikväll har vi varit på middag på en ny restaurang och druckit drinkar på 37 våningen med utsikt över ett upplyst Shanghai. Nu måste vi nog sova för att orka imorgon, för då ska vi shoppa, åka båt, följa med till Cathrines kontor, åka upp i stadens högsta byggnad och besöka nått nytt ställe som Klara har hittat idag.


"ni kan väl hänga där borta på räcket en stund sådär lite avslappnat"
Vem är avslappnad när man sitter på huk på en gågatan och tittar
på nått löjligt vatten?

Innan vi sen gick ut för att äta på den flådiga restaurangen så skulle vi till frisören för
att få vårat hår tvättat och stylat.

Vackra Cathrine!

Vi gillar fontäner - vi gillar varandra.

Gatumusikanter, kändes nästan lite som Gävle där ett tag. För i Gävle där kryllar
det av gatumusikanter. Jag och Emma har provat på det yrket en gång i tiden.
"Markoolio - sommar och sol"

"We're sleeping togheter - YOU KNOW..

Utsikt över ett nattligt Shanghai.

För några dagar sedan landade vi i ett utav Asiens alla länder - Kina. Närmare bestämt Peking (eller Bejing, som man tydligen ska säga på denna sidan Ryssland) När man kommer till ett främmande land och särskillt denna gång när vi inte skulle bli upphämtad av någon resebyrå utan blev lämnade till vårat öde efter passkontrollen så snurrar en del tankar i huvudet:

- Fy fan va coolt av oss att åka hit, upptäcka en ny kultur.
- OH, HERREGUD hur fan ska det här gå? Folket är två äpplen höga och förstår inte engelska.
- Jag kommer vilja upptäcka hela världen efter den här resan.
- ALLTSÅ GUD VAD JAG GILLAR SVERIGE!

Man kan säga att jag upplevde någon form av personlighetsklyvning mellan väskhämtningen och taxitorget. Och väl i taxin så beslöt jag mig att det nog är med lite skräckblandad förtjusning jag gör detta. Jag är nyfiken på andra kulturer men är på tok för hemmakär och rädd för nya saker.

Nu kan man lätt få känslan av att det är i flera månader som vi ska ut och fara, medans det egentligen bara är nio ynka dagar vi ska vistas i en annan världsdel. Nu har vi precis lämnat Bejing bakom oss och ankom tidigt imorse till Shanghai och Cathrine. Här har vi ett minst sagt fullspäckat schema och jag är orolig att jag någon dag för "sjukanmäla" mig eftersom min kropp redan är förstörd efter vårat ståhej i Peking.
  


Utsikt ifrån den Kinesiska muren

Det blev en lång vandring på kinesiska muren

Och vi satte vårat avtryck på ett utav de sju underverken

Solen visade sig även vara vid liv

Mysiga utsikts fönster

Äckligt kinesiskt godis. Detta fanns överallt!

Angélica på himmelska fridens torg.

En utav alla posa-med-en-staty bilder