fashionstreet

(Den enda som verkar gilla snön är Ines, det var länge sen hon var så glad att gå ut på morgonen)

Vill man ens kommentera vädret? Alla är lika förbannade och uppgivna (våren var ju nästan här)
Igår grät jag in public tre(!) gånger, det är snudd på en jävligt instabil tjej.
Men jag lovar det hade ni också gjort om ni satt med en rastlös hund i knät på ett proppfullt
tåg med igenimmade rutor och får beskedet att man ska åka en helt annan väg som genererar
 till en försening på 1,5 timma plus att de inte tänker stanna där jag ska gå av vilket betyder
ytterliggare 1,5 timma för mig.

När vi sen ankommer till Stockholm är det kaos på centralen och vi knuffas hit och dit
och kläms (enligt mig själv) halvt ihjäl. Jag springer in till resebutiken för att få vidare
information. Och efter att ha dragit en nummerlapp och gjort en överslagsräkning att det är
över 100 personer före mig. Så går jag iskallt
(om jag någon gång kommer kunnna bete mig iskallt) fram till en "ledig" lucka.
Och frågar sådär lite hård och bestämd - ja, men ni vet sådär barskt som gamla tanter
med en BH storlek närmare slutet av alfabetet och med en ständig rynka mella ögonen gör.
"Jaha, vart skulle ersättningsbussarna gå ifrån?"
"Ja, men det står på tavlan vid ´sen-säger-hon-något-jag-inte-uppfattade!"

Då blir det tydligen för mycket för mig. Dålig sömn, ingen mat och på tok för mycket bagage
och en gnällande hund på armen tog ut sin rätt kan man säga.
Nästan lite hysteriskt många tårar rullar ner för kinderna och jag försöker så gott
som det går att inte låta som en treåring som precis fått ett "nej"
 till en pryl på leksaksaffären
"Men det ve-e-et inte jag var det ä-är!"

Kvinnan bakom disken som nästan ryggade lite bakåt som om jag hade nyst på henne,
 blir lite förfärad och "men-lilla-vännen-då-pysslar-om-mig" och bokar istället ett
tåg som jag skulle kunna ta inom tio minuter.

Gråtattack två, kommer sedan när jag går ut ifrån resebutiken och ska ta mig till
mitt spår vilket innebär att jag måste ta trappan ner en vång. Det visade sig att även resten utav
Stockholm Central skulle göra det och jag hamnar mitt i någon form av smet som trycker
på som om det vore Noaks ark vi skulle gå på och bara vissa utav oss skulle överleva.
Och en ganska så storvuxen karl, med fina skinnskor och hatt kliver då på min fot.
Likt den dramaqueen jag tydligen var igår (jag är alltid en dramaqueen)
börjar tårarna rulla igen och jag bara känner hur min bäcksvarta mascara smetas
ut i mitt ansikte.

Väl på tåget, har jag samlat mig en aning och Ines har äntligen kommit till ro och lagt
sig. Då kommer det en dam och säger "ursäkta men du sitter på min plats"
Man ska komma ihåg här att vagnen var helt tom och jag satt vid ett bord
och hade tre platser över där. Jag börjar flacka med blicken och
ja, gråtattack tre var på gång.
Damen ångrar sig kvickt och säger att hon kan sätta sig mitt emot.
Det visade sig sen att hon var en väldigt trevlig Birgitta.

Väl framme i Södertälje Syd (endast 3,5 timme sen) stannar tåget och jag tar ett djupt
andetag för att äntligen få möta min taxibil.
Jag står och väntar på det där "klicket" som ska komma så att man kan
öppna dörren. Men det kommer inget "klick"
Jag springer in i nästa vagn (med mina tre väskor och ines på armen)
Men den dörren funderar inte heller(!)
Det är nu som paniken kommer värre än någonsin.
Jag rusar in i min tidigare vagn, kör över en killes fot, utan att ens vilja be om ursäkt,
inte ens lite.
Jag hör hur konduktören visslar i sin pippa vilket betyder nu-kan-vi-åka
och jag gapar med en sån där röst där falsetten skär sig och man låter som en tonårspojke.
"MEN KAN DU BARA SLÄPPA UT MIG!!!"

Jag får hoppa av i farten och är nära på att vricka min fot (nu överdriver jag igen)
Men jag möter nu min taxichufför vid entrén som säger:
"vänta så ska jag ta dina väskor"
Av denna vänlighet så väller tårarna över igen och jag tackar honom som
om han har räddat mitt liv ifrån något man kanske skulle kunna jämföra med
andra världskriget. Han ser lite förskräckt ut och frågar sedan i taxin:

"jaha, annars då?"

Med de orden känner jag att jag aldrig mer vill åka tåg utan hädan efter tänker
jag endast röja runt i taxi!

Marika Nord - Angels



(min begåvade kusin marika sjöng och spelade den här åt min pappa på hans begravning)

Relationen mellan min frisör, bästa vän och vapendragare Emma är inte speciellt komplicerad,
invecklad eller spännande egentligen. Den är bara jävligt bra!

Men så igår kom det ett SMS, nej rättelse ett MMS. Med en bild på Emma som brunett,
(hon är annars blond, det är våran deal. Hon är blond och jag är brunett -
blondiner och brunetter jobbar bra ihop! det är våran slogan)
med texten under "Det blir inget hår för dig på fredag!"
Sedan följer konversationen ovan.
Och avslutas med ett SMS
ifrån Emma.

"Oh Yes! Tsatziki doft oxå. Sen är man hemma!"

Detta är alltså Emmas recept på bra sexliv.

Jag är sjuk. Har inte sett solen på en vecka och fått två finnar på hakan. Livet är fantastiskt!
Men har äntligen köpt biljett hem iallafall och bokat tid hos min stylist så att jag kan
leva upp till mitt "jag har så jävla långt hår" namn.
Så på fredag blir det en makeover.

They say it's easy to forget your trouble's when the weather's warm
but all it takes it's just one small breeze
to blow reality back
in to your face

Calonlina Wallin Pérez - Utan dina andetag

Jag tänkte prata om fördomar och förutfattade meningar. Personligen är jag en sån som har fler fördomar och förutfattade meningar än vad det finns ris i kina. Inte för att jag på några som helst vis är någon som dömmer människor för det. Men ni vet såhär att killar med flashiga bilar har liten snopp, att invandrare själ och slåss, tjocka människor gillar matsex och att tjejer med tribaltatueringar i svanken har lägre IQ. Ja, men ni fattar.
Det kan vara lite små jobbigt då de här med förutfattade meningar inte alltid är ett vinnande koncept. För det kan röra till i huvudet något fruktansvärt. Ni kommer senare att förstå.

Nu kan ju ni ta och klura på varför jag vill ta upp det här med fördomar som många gånger egentligen bara förknippar sig med nyfikenhet. Men funderar ni aldrig över hur era grannar är? för man möts dagligen i trappuppgången och hälsar så där artigt som man måste göra bara för att de inte ska klaga nästa gång man har liiiite för hög musik på eller kommer inramlandes sådär strax efter 03:15 och för ett förbaskat liv i trappen med en kebabrulle i ena handen som man på ett misslyckat sätt försöker att stoppa i munnen fast man egentligen missar helt och istället bildar ett obehagligt avslöjande spår till sin lägenhet av orange kebabsås, lök och bitar av foliepapper. Men man har egentligen ingen aning om vilka dessa människor är? Många gågner inte ens vad de heter.

Jag som är som en enda skvallertidning och baserar mycket av vad jag tror på det jag hör och ibland tror mig se. Detta gör att jag egentligen har en liten "historia" och bild om mina grannar redan. (jag vet att detta kan låta creapy, men det är inte ens hälften så obehagligt som hur mycket min bror kan om sina grannar - där pratar vi snudd på olagligt mycket) Men så finns det ett par grannar, de som bor precis vägg i vägg med mig som är aningen svårtolkade. 

Jag bor på 18 kvm i ett hus där det är så lyhört att när jag blåser lite försiktigt på min varma mat så kan det uppfattas i samma klass som stormen gudrun hos mina grannar. Ni kan säkerligen själva dra slutsatsen att jag hör rätt bra vad som händer där på andra sidan väggen. När denna person som bor där inne. (Ja, egentligen är det bara en.) Det är en han, men jag vet inte vad han heter, de har inte satt upp något namn på dörren ännu. Men vi kan säga att han heter Niklas, för enkelhetens skull. När han flyttade in så såg jag aldrig honom utan en massa kartonger utanför och vilket jag tror vad hans mamma som langade in de. Hon var klädd i en kjol som var liite för lång för att vara snygg men ändå alldeless för kort för att vara en modern långkjol. Vi kan kalla det en tantkjol. Hon såg sådär lite pryd och hård ut. Jag fick känslan av att det alltid serverades söndagsstek, vårrullar och kallops i deras hem och att man inte fick gå ifrån bordet förns man hade ätit upp. Det jag såg utav min nya grannes tillhörigheter var ett fiskespö och en jätte stor låda med fiskedrag. Min bild av Niklas nu var att han var en liten mammagris, med chinos som hon valt ut åt honom och hans enda hobbby som han fick styra själv var fiske.

Och denna tro och bild hade jag av Niklas ganska så länge. Han gjorde inget direkt väsen av sig mer än att jag ibland hörde att han smällde lite i sin garderob. Så jag antog att han låg och läste i sin lilla fiskebok för jämnan. Men sen rätt var det var så fick denna bild av Niklas en brutal vändning. För en eftermiddag när jag nyligen kommit hem och studsade runt lite till Jimmy Janssons låt "Amanda" (ja, den ger mig energi på mörka eftermiddagar) Så hör jag något i låten som inte stämmer. Ett stön? det har det väl aldrig varit bland texten "hon är socker hon är salt, hon är varmt hon är kallt" så jag sänker drastiskt musiken och det var som jag befarade. På andra sidan väggen försigick det av ljuden att tyda en inspelning utav en ny porrfilm. Detta stämmde inte alls överens med min världsbild, så jag tog snabbt på mig skorna och jackan och gick ut i hopp om att det skulle försvinna tills jag kom tillbaka. Men detta kom sedan att bli ett upprepande beteende. Inte bara en gång om dagen. Nu ändrade Niklas helt bild i mitt huvud och från att ha på sig beiga chinos (som inte är moderna utan tänk er dockers) till att ha på sig en röd sidenmorgonrock och en färgad tunn mustach på överläppen, gärna ett par solglasögon fast att det inte är sol och ett backslick.

Och i veckan så hörde jag till min skräckblandade förtjusning kanske man kan säga att måns zelmerlöw "hope and glory" spelades på högsta volym ifrån väggen där min fotölj står placerad. Vem är den här killen? Nu har vi även adderat en fjäderboa till hans outfit. Men sen så igår, så mötte jag en kille med långt svart hår i trappen iklädd tajta svarta byxor, höga kängor och kajal målad runt ögonen med en väska som var utsmyckad av en massa pins och neon text.

Killen går med bestämda steg in i korridorien och stannar brevid min dörr. Vid Niklas dörr. Sliter upp en nyckel och knatar in i lägenheten. Var det där Niklas? Nu pågick ett virvarr av tankar i min hjärna likt myrornas krig. Det här stämde inte alls överens med vad jag tidigare trott mig veta. Så nu lägger jag ner allt som har med förutfattade meningar att göra!

Sometimes I'm not certain but today I'm sure!