fashionstreet

Man kan ibland uppfatta mig som ett barn. Att jag är tjatig.
Ett tjatskåp har till och med fått höra.
Och det var i slutet utav Juli detta år som jag sakta
(eller egentligen inte speciellt sakta utan mer pang på) 
inledde min bearbetning utav en weekend resa.

Det var på vägen hem från ett biobesök som jag pepprade hål i huvudet på Katarina
om hur skönt det vore att åka iväg bara några dagar till någon stad.
Hon som är flygvärdinna råkar väl inte veta någon trevlig stad?
Och bara några timmar senare skriver jag ett SMS -
"Det vore bra om du kunde kolla upp London asap."
Och avslutar bara med en punkt för att få lite mer kraft i sms.et
Så att hon ska förstå hur viktigt det är. Hur viktig jag är.

Dagen efter är det bokat - London.


Två dagar och Två nätter var utsatta för detta äventyr.
Det skulle shoppas och det skulle tittas på sevärdigheter.




Vi tänkte dela upp dagarna med att shoppa på förmiddagarna och göra sevärdigheterna
på eftermiddagarna. Men när klockan redan var 17 första dagen och vi fortfarande inte
gått igenom halva oxfoord street tog vi beslutet att vi åker till Big Ben dagen efter.





Efter våran första dag av endast shopping insåg vi att vi var tvungna att ta lite hjälp
för att på ett så effektivt sätt som möjligt dagen efter hinna med alla destinationer. Och
med hjälp av nattpersonalen fick vi ett väckningssamtal där han talar om för oss att han
i ett kuvert stoppat en karta med utmärkta punkter vi skulle besöka som han stoppat
in under våran dörr.

Och vi beger oss med tunnelbanan till King Cross station för att beskåda Harry Potter
plattformen.

Som visade sig vara en riktig besvikelse.








Posar med statyerna vid Buckingham Palace.

Igår. Efter skolan var vi bjudna på en förhandsvisning utav höstens kollektion ifrån
märket "Billy and I" som nyligen visades i ett stort reportage i tidningen "DV mode"
Våran relation till detta märke, som beskriver sin kollektion som...

"En modern kärlekshistoria"

...är att en utav våra klasskompisar tillsammans med sin otroligt söta och duktiga
sambo driver detta företag. Så det bjöds på vin, historier och en massa klädprovning.


Hemma hos Klara och Adrian i vänta på klädprovning

Igår. När vi på dagen satt på viskan och la upp en plan för kvällen så disskuterade vi vad man kanske kunde göra för att få kvällen sådär lite extra rolig. Och det kommer någon idiotisk blixtidé ifrån min mun:

"men du, jag läste på en tjejs blogg i veckan om att de hade haft ett alternativ för earth hour - PEPP HOUR!"

detta fenomen som jag egentligen tror hette power-hour och är tydligen ganska känt inom studentvärlden går ut på att ta en shot i minuten i en timme. Det här tyckte jag lät som en superbra och rolig idé. Mest rolig. Det är här skillnaden kommer från när jag är hemma och när jag är i Borås. För hemma så hade Emma (som egentlien brukar vara på mina idéer) satt stopp för den här idiotin. Men här i Borås så är mina kära bliviande sambos lika galna (läs: korkade) som jag! Så idén tas emot med öppna armar och vi rusar ut ifrån cafét - för här ska fixas. Vi åker raka spåret till systemet och handlar sex flaskor vin, en stor fanta och 180 stycken shotglas. Här någonstans tycker man att vi borde ha reflekterat lite över vad fan vi pysslade med.

Sen med en stor nedräkningsklocka på TV:n och alla upphällda shotsen på bordet så satte vi 20.15 igång våran timme av leverförstörning. Efter 19 minuter och lika många shots var vi tvungna att ta en 10 minuters paus. Vilka jävla mesar? Sen någonstans mellan utlandssamtal, facebook och skrålande musik så var våra minnen borta, tydligen allt vårat dricka och uppenbarligen vårat förstånd.

Klockan slår 22.00 när jag och Mikaela bokstavligt talat ligger utanför Mathias port och vad som hände på den förfesten tror jag nästan att vi låter vara osagt. Men man kan väl säga och jag och Mikaela iallafall har varit mycket stoltare över oss själva på andra förfesten iallafall.

Det blev ingen utgång och jag låg i sängen innan klockan 01.00! Idag, har jag och Mikaela försökt pussla ihop kvällen och har insett att det var en rolig idé men inget som vi varken rekommenderar eller kommer att göra igen. Och när jag kommer ner till Mikaela och ser hur det såg ut från igår mår jag bara dåligt.

Jag är en sån person som hela tiden hyllar nostalgin. En sån som tänker tillbaka till saker som har hänt, hur det var "förr". Jag har svårt att släppa tag om saker samtigt som jag har lätt för att bli tagen av stormen av något som påminner om något jag tidigare varit med om. Nu kanske ni tänker - att det här är ett vanligt ålderstecken och ptja den där bruden börjar ju fan bli rätt gammal. Och visst det ligger en del sanning i att jag fyllar tjugofem i slutet utav detta år, men nej! jag har alltid varit sån här som alltid ligger och skvallpar lite för länge i det förflutna.

Idag till expempel så har jag istället för att plugga (känns ganska så oroväckande att vi har tenta imorgon och att jag faktiskt knappt vet vad ISO 9001:2000 står för - vet ni?) så har jag lyssnat på cascada - everytime we touch slow version - på repeat och läst igenom min gamla blogg (ja, jag är nog min största idol)

Och nu är jag försenad till skolan ockå. Så I got to run!

Jag och mina converse blir fruktansvärt förrvirrade av detta väder!

Nu ska jag berätta en sak för er kära läsare. Men först vill jag att ni föreställer er 130 kvadratmeter vita trägolv, en takhöjd på över tre meter, flera stora kvadratmeter balkong med sol nästan hela dagen, två underbara människor och ett otroligt härligt kommande år med en massa spektakel, med start av en stor fet inflyttningsfest. Hur känns det? Låter det härligt? Välkommen till mitt liv just nu! 

I förra veckan skrev jag, Maria och Mikaela på ett kontrakt för denna underbara 4.a med inflyttning redan 1 maj. Packandet har redan börjat och planeringen över "den bästa sommaren" är i full gång. Jag är så otroligt förväntas full att jag som brukar studsa fram genom gatorna numera har tagit det till en helt ny nivå och på något vänster numera bubblar fram av glädje!

Ja, ibland behöver livet ta en positiv vändning - efter alla bakslag, brutna själar och vilsna tankar så kan jag nu äntligen torka tårarna och se hur solens strålar jobbar sig fram till våren.

Alltså det här känns fan inte okej!!
Man ska aldrig skjuta upp saker. Särskillt inte saker som att åka
tillbaka till andra sida Sverige när man har lektion imorgon klockan 8.30. 
GODNATT SOM FAN!

I fredags gjorde jag något som jag inte gjort på kanske 10 år. För det var där i början av högstadiet som vi hängde i SSK's hemma arena och låtsades vara intresserade utav det som försig gick på isen, medans vi egentligen bara stod och suktade efter dessa vältränade karlar (som man numera inser bara är svettiga och skäggiga)

Jag var alltså på hockey i fredags!

Detta var på Alexanders initiativ "vill du verkligen gå på hockey? Leo föreslog annars bio vid sex!"
"är osäker om jag hinner tills dess" "BRA! HOCKEY IT IS!" Ja, så strax innan sju stod vi där och dividerade
vilken sektion vi ville sitta på (för tydligen stod man inte i klacken längre, det var töntigt) Väl på plats vid sektion M, så mindes jag hur det var. Stämmningen är härlig, hejar ramsorna, musiken och så.

Men sen inser man ganska snabbt vad det faktiskt är för folk som går på hockey. Eller inte vilka folk, för det är ta mig tusan allt sort folk som går på hockey - men så fort de kommer innanför Scaniarinkens portar blir alla till en och samma sorts person. En öl drickande skrikande, väldigt aggresiv (oavsett om det går bra eller dåligt för laget) dömmande människa. Jag blir så farcinerad och samtidigt så chockad utav detta. Så en bit in i matchen sitter jag till större delen och tittar ut över läktaren, på mannen med jordens underligaste skägg som hytte med näven ungefär lika många gånger som jag blinkade under matchens gång. På den välvårdade mannen som satt snett bakom oss i kostym och skrek så många svordommar som jag inte ens visste existerade. På flickan med down syndrom framför mig som slog ut händerna och skrek "jag älskar SSK" inte en gång, inte två gånger utan kanske 50 gånger - per period, istället för att titta på matchen.

Matchen slutade med förlust och stämmningen var så där lite lagom tråkig. Men jag skuttade til bilen och var nöjd med min första match på länge, förlängning, straffar och mycket intressant folk att titta på. Snacka om valuta för pengarna! Resten utav kvällen besod av en enda stor beslutsångest!

Ska jag följa med och äta? Nej det ska jag inte, eller jo.
Jag ska inte följa med ut. eller jo det ska jag.
Jag tänker nog gå hem nu - eller nej det ska jag inte.
och listan blev oändlig.
  

Att vakna på morgonen och bara känna smärta. REN SMÄRTA! Det är ingen höjdare.
Men det är ett gott tecken i tävlingen, för visst är det en träningstävling vi har?
Therese och Emma? Eller tar jag ut mig helt utan att ens kunna vinna?

Jag tänkte unna mig lite lugn och ro idag. Bara gå en stund på matten på morgonen
sen gå en lång promenad i solen, köpa något gott att äta och bara ta det lugnt.
Men då hela min klass numera är involverad i det som jag kanske själv har
uppfattat som en tävling, så släpade Eva med mig på ett bodycombat pass.
Och jag fick möta ONYX's andra(!) militärtränare. Det är egentligen sånna tränare
som jag behöver, sånna som får mig att verkligen ta i 
så jag ramlar ihop i tårar i slutet av passet!

Men nu ligger jag välförtjänt i en nybäddad säng, med en skål fruktsallad och
en ny bok - Elsas värld!